Snart är sen nu! (efter-fjällen-melankoli)
Jag sitter och ser på King Kong och önskar att jag var någon annan stans. Verkligheten har hunnit ifatt mig.
På väg tillbaka till civilisationen fick jag en fett- socker- och saltshock av pizza och godis. Man inser hur dålig sånt egentligen är. Nu ska jag äta mindre godis och äckelmat. Jag ska bli skolvegetarian (där är ju maten äcklig i varje fall, finns det inget gott kött kan jag lika gärna äta vegetariskt).
Väl här hemma är jag extremt rastlös, här finns ingen gröt att koka och ingenstans att gå.
Jag skulle vilja ut och springa men jag har en stukad fot som inte har fått vila på mer än en vecka så jag kan inte. Jag behöver något att göra.
Jag vill tillbaka till fjället. Jag kan bli stugvärd eller renskötare.
Jag har insett att jag inte tittar på klockan längre. Förr visste jag alltid vad hon var, nu har jag ingen aning och jag bryr mig inte.
Jag har precis skickat iväg en anmälan till att börja spela piano. Det har jag tänkt göra i flera år, nu har jag gjort det.
Och jag ska börja klättra igen i höst. Efter fjällen har jag en jädrans kondition som jag måste underhålla. Och muskler... Magen, bena, ryggen. Jag har gått upp ett kilo på två veckor men tappat centimetrar i midjan på byxorna jag har på mig.
Så letade jag upp det nya schemat... Och innsåg att om två år är jag arbetslös...
På Spykens hemsida står det att Kulturinriktningen är bra för den som vill plugga Historia och Kultur på Universitetet och Högskola. Under de andra inriktningarna pratas det om jobb, men alla vet ju att för den som pluggar Historia och humaniora finns det ändå inga jobb... Story of my life...
Jag kommer snöa in mig på något värdelöst ämne. Efter tolv terminer är jag inte CSN-berättigad och står med en helt värdelös utbildning.
Alla vuxna har alltid sagt att jag kan vänta med att bestämma mig men snart kan jag inte det längre... Snart är sen nu!
Det går åt helvete av bara farten!
Vanligtvis, och jag säger vanligtvis inte därför att det altid har varit så men för att det borde vara så det är så jag tänker mig det, i alla fall, vanligtvis består min midsommar av att jag åker upp till Yngsjö utanför Åhus tidigt på förmiddagen. Då är alla mina kusiner, min farmor och farfar och alla andra som hör till där. Farmor gör kransar. Vid 3 tiden går man till stången nära havet och dansar och spelar bort sina femmor på att kasta bollar i däck. Sen dansar man kring stången och efter dansen får alla barn som varit med en päronsplit från Åhusglass. ÅHUSGLASS FINNS INTE MER!!! Och min sommar är inte som den var när jag var liten... Det är inga kransar och inga kusiner, inga fina nya kläder, ingen dans och ingen päronsplit. Ingen brasa på stranden och korvgrillning för man får inte tända brasor på stranden och helt plötsligt har folk faktiskt börjat bry sig om det förbudet.
Jag såg på Chocolat med min faster och hennes stora katt på min axel (ja,min faster satt inte på axeln då). Det var det. Och jag åt sill visserligen. Jag tänkte att blir det inte bättre än så här kan jag skapa mina egna traditioner. Jag kan hoppa över sju gärsgårdar (hur stavas det?), plocka sju blommor och vara tyst. Jag behöver lite romantik i mitt lv, jag vll drömma om min älskade. Men det finns inga gärsgårdar och knappt ens sju blommor. Jag lekte med tanken på att hoppa över tomtgränser istället. Det är bara det yttepytte lilla problemet att eftersom man inte får prata under tiden blir det väldigt svårt att förklara för de midsommarfirande, småfulla grannarna varför man helt plötsligt står bland deras pappdukar i trädgården. Det blev helt enkelt ingenting av mig fladdrande över småländska ängar i min sommarklänning. Det blev förresten ingen klänning heller för det regnade. Så jag blir väl aldrig gift heller. Och de svenska traditionerna går åt helvete av bara farten. Känner ni hur hur svårmodet sänker sig?
När jag väl har kommit igång nu i kväll tänkte jag passa på att beklaga mig över mitt ben. Det var nämligen så här mitt barn; jag tänkte att jag skulle sticka ut och springa lite och jag tänkte också att jag no ska springa en annan runda eftersom jag är redigt trött på den jag hade innan. Så jag sprang en annan runda. Allt gott! Men, lägg märke till men, efter ett tag insåg jag att den här rundan nog var lite kort så jag tänkte "Jag utökar den lite och springer ut på ängen". Så jag sprang ut på sagda äng. Det gick fint. Tills min lilla fot fastnade i ett litet hål och jag föll pladask! "Jaja, tänkte jag, det är kanske lite för mörkt för att springa på ängen, jag springer hem". Slutet gott allting gott. Men nej! Jag måste ha sträckt mig för nu gör det så ont benet att jag på allvar undrar hur jag ska ta mig till badrummet för att borsta tänderna. Så kan det gå.
I'm gonna tell you the truth. Not that the truth really matters but I'm gonna tell you anyway...
Nej, men seriöst, här kommer en sanning från mitt hjärta eller nåt. Jag stör mig redan på det här sommarlovandet. Inte för att det är för kallt eller för molnigt eller för att mina bröder är för bråkiga utan helt enkelt för att jag inte har något att göra. Jag har egentligen inte tråkigt, men jag har inget att göra, i alla fall inte så mycket som jag brukar. Det känns som om man borde göra något för så är det. Men vad? Och ska jag göra något bara för att jag borde? Förstår du problemet? Jag är rädd för att missa saker samtidigt som jag tycker att det är skönt att ta det lugnt. Och min mamma tycker att jag slösar bort min tid.
Vill någon leka med mig?
Eller vad ska jag göra?
