Det går åt helvete av bara farten!
Vanligtvis, och jag säger vanligtvis inte därför att det altid har varit så men för att det borde vara så det är så jag tänker mig det, i alla fall, vanligtvis består min midsommar av att jag åker upp till Yngsjö utanför Åhus tidigt på förmiddagen. Då är alla mina kusiner, min farmor och farfar och alla andra som hör till där. Farmor gör kransar. Vid 3 tiden går man till stången nära havet och dansar och spelar bort sina femmor på att kasta bollar i däck. Sen dansar man kring stången och efter dansen får alla barn som varit med en päronsplit från Åhusglass. ÅHUSGLASS FINNS INTE MER!!! Och min sommar är inte som den var när jag var liten... Det är inga kransar och inga kusiner, inga fina nya kläder, ingen dans och ingen päronsplit. Ingen brasa på stranden och korvgrillning för man får inte tända brasor på stranden och helt plötsligt har folk faktiskt börjat bry sig om det förbudet.
Jag såg på Chocolat med min faster och hennes stora katt på min axel (ja,min faster satt inte på axeln då). Det var det. Och jag åt sill visserligen. Jag tänkte att blir det inte bättre än så här kan jag skapa mina egna traditioner. Jag kan hoppa över sju gärsgårdar (hur stavas det?), plocka sju blommor och vara tyst. Jag behöver lite romantik i mitt lv, jag vll drömma om min älskade. Men det finns inga gärsgårdar och knappt ens sju blommor. Jag lekte med tanken på att hoppa över tomtgränser istället. Det är bara det yttepytte lilla problemet att eftersom man inte får prata under tiden blir det väldigt svårt att förklara för de midsommarfirande, småfulla grannarna varför man helt plötsligt står bland deras pappdukar i trädgården. Det blev helt enkelt ingenting av mig fladdrande över småländska ängar i min sommarklänning. Det blev förresten ingen klänning heller för det regnade. Så jag blir väl aldrig gift heller. Och de svenska traditionerna går åt helvete av bara farten. Känner ni hur hur svårmodet sänker sig?
När jag väl har kommit igång nu i kväll tänkte jag passa på att beklaga mig över mitt ben. Det var nämligen så här mitt barn; jag tänkte att jag skulle sticka ut och springa lite och jag tänkte också att jag no ska springa en annan runda eftersom jag är redigt trött på den jag hade innan. Så jag sprang en annan runda. Allt gott! Men, lägg märke till men, efter ett tag insåg jag att den här rundan nog var lite kort så jag tänkte "Jag utökar den lite och springer ut på ängen". Så jag sprang ut på sagda äng. Det gick fint. Tills min lilla fot fastnade i ett litet hål och jag föll pladask! "Jaja, tänkte jag, det är kanske lite för mörkt för att springa på ängen, jag springer hem". Slutet gott allting gott. Men nej! Jag måste ha sträckt mig för nu gör det så ont benet att jag på allvar undrar hur jag ska ta mig till badrummet för att borsta tänderna. Så kan det gå.
Kommentarer
Trackback
