ruterfem

Sen insåg jag att ojjävlar jag blir ansvarig för en hel massa små små liv. Det är typ som att vara Gud bortsett från att jag har ett samvete. Och jag måste mata dom och jag måste städa åt dem och de kommer säkert att vara jättefina och jag kommer tycka mycket om dem. Hur man än vänder och vrider på det kommer jag få dåligt samvete för att jag håller dem instängda. Seriöst, jag tycker synd om en långben om jag knycklar till dess vingar när jag släpper ut den. Jag läste en bok en gång där någon uppfann en maskin som gjorde att man kunde höra blommorna skrika när de plockades. Jag är störd! Men förr eller senare kommer de dö och då kommer jag klandra mig själv för det och antagligen kommer det faktiskt vara mitt fel också. Och jag kommer bli ledsen. Jag kommer inte kunna ha katten på mitt rum, jag kommer inte kunna sova för akvariepumpen låter för mycket. Jag kommer få konstant dåligt samvete för att jag inte sköter dem riktigt så bra som jag kan. Det är inte värt det. 

Men det var en väldigt fin tanke och jag önskar verkligen att jag hade uppskattat den mer. Seriöst; mina kompisar gav mig fiskar i 17-årspresent, det låter bra. Det låter lite lagom konstigt, det låter som om man har haft ett intressant liv. I ett annat universum kanske jag har ett intressant liv.

 Om någon av er som faktiskt brukar läsa min blogg läser så här långt lär ni antagligen vara väldigt irriterade på mig vid det här laget; kan hon inte släppa det? Hon slipper de förbannade fiskarna! Jag hade blivit irriterad. Eller så hade jag skakat på huvudet och suckat...

 I alla fall så kanske detta lättar mitt dåliga samvete lite. Vi drar till med klychan; det är inte er det är fel på, det är mig:D Ni är bäst! Och ni behöver verkligen inte ge mig något annat om ni absolut inte vill. (Inga ormar tack!) Dagens film: