Mitt liv håller på att bli en ungdomsfilm. Om ni läser inlägget under här vet ni ju vad jag gjorde i går kväll. För att inte tala om min dag i fredags...
Huvudpersonen vakar halv sju och stapplar upp till ett halvtaskigt sommarjobb i regn, trälar sig igenom dagen och kommer äntligen hem. Bråkar med sin mamma över middagen och sticker så småsmångom iväg hem till sin kompis och sidekick (sorry Malin, men det fungerar så i filmer). Väl där får hon reda på att de är bjudna på paaaarty och peppade cyklar de in till stan. Nu fylls det med klycha på klycha så klart; man dricker tequilla, försöker få oppeppade kompisar att komma dit, dricker lite till, folk vill ha pizza men det finns inte pengar och det är stängt, det blir pizza, röka på balkongen, golvsnack, strul med random kille på tom balkong, singstar, polisen kommer, någon däckar, en hemlighet viktig för filmens fortsatta handling avslöjas, man sitter på taket, huvudpersonen med kompis cyklar iväg och badar i fontän, gömmer sig i vassen för att inte bli upptäckta, vill inte hem, cyklar till gunga, kör till slut hem till kompisen och upptäcker att shit, klockan är halv fyra. När man till slut somnar har man varit vaken i 22 timmar.
Som ni alla vet så är sånna här filmer sällan helt självbiografiska, allt hände inte på riktigt utan läggs dit för att de bråkiga killarna ska hålla intresset uppe och inte sticka från Kino innan klassvisningen av filmen är slut, det fungerar dock sällan. Jag lämnar det till er kära läsare; vad av detta tror ni inte hände? (Det är flera saker). Den som har mest rätt får en kaka. (Kom igen, gissa och bevisa att ni faktiskt läser detta. Jag är fortfarande helt övertygad över att jag skriver för ingen alls...)
